Hemslöjd – närodlat, hållbart och unikt

Hemslöjd – närodlat, hållbart och unikt
Har du några gamla handgjorda föremål hemma? Varför har du kvar dem? Kanske för att de påminner om dina morföräldrar, kanske för att de fortfarande fungerar eller för att de helt enkelt är vackra och välgjorda gissar jag. En folkdräkt kan vara fullt användbar efter 100 år. Sakerna kan också ha en rent känslomässig betydelse, som en gammal förlovningsring av vide i en gammal ask.

Det är skillnad på att sätta sig vid ett bord med en vävd duk, att dricka ur ett munblåst glas eller en drejad kopp, gentemot motsvarande fabrikstillverkade prylar. Det är en annan upplevelse att använda en träsked, en skål eller ask som är tillverkad av någon som visste precis vilket trä som skulle passa för ändamålet. En stickad sjal eller ett par vantar i ”rätt” färg gör vem som helst glad. De handgjorda föremålen berättar alltid en liten historia av något slag.

Materialkunskapen kommer ur bondesamhällets nödvändighet att ta vara på allt. Utöver det fanns tid under långa kvällar, att dekorera och försköna.
Vackrare vardag är ett begrepp som är starkt i Sverige ända sedan1800-talet då Ellen Key myntade det.

Mossigt? Nej. Tack vare att slöjdämnet fortfarande har en stark ställning i skolan så har vi både kunniga konsumenter och många kreativa hantverkare i vårt land. Hemslöjd ligger också helt i linje med den hållbarhetstanke som måste genomsyra allt. Produktutveckling och spännande kombinationer gör att hemslöjden blickar framåt men står på traditionens grund.

Exklusivt? Dyrt? Ja, lite exklusivt för att det inte finns överallt och det massproduceras inte. Dyrt bara i ett kort perspektiv. Det vill säga dyrare i förhållande till motsvarande massproducerade vara, inte i förhållande till hantverkarens tid och föremålets livslängd.

Det är svårt att vara konsument i dagens samhälle för utbudet är oändligt. Man har många behov och pengarna ska räcka till allt. Det här är en uppmaning till att ibland tänka tanken – jag vill att en del av mina vardagsgrejer ska ha egenskaper som gör att mina barnbarn kommer att tänka på mig när de ser dem.
Gunilla Salo

Att jobba på Torpet

Artikel från Hemslöjdsbladet nummer 4-2015. Text av Gunilla Salo.

 

Som medlem i föreningen är man väl antagligen mest intresserad av slöjd. Botkyrka-Salem hemslöjdsförening är mycket mer än så, det är ett kafé med en 1700-talsmiljö som är så väl värd att bevara. Det behövs mycket handpåläggning och organisation från många, om detta lilla uppskattade företag ska fungera. Det bakas, tvättas och handlas hela tiden. Styrelsens organisation för skötsel av torp och kafeteria är jättebra, jag var med på genomgången under städdagen. Då bestämde jag mig för att pröva kafeterian under ett par dagar i somras. Många bäckar små…

Siv skulle vara min kafeteriakompis, vilket kändes betryggande. Jag var faktiskt riktigt påläst, för jag gillar att veta vad som gäller vid ett uppdrag, och inte bli alltför osäker om det kommer mycket folk och plötsligt är skarpt läge. Visst är det ideellt arbete, men intrycket blir bättre om det hela sköts så professionellt som möjligt. De allra flesta gäster vet ju också att det är ideellt arbete, och har lite tålamod om det fattas något i en burk eller så. Man vet att man inte är på Grands Veranda eller Operakällaren, ingen kommer dit med attityden att man ska klaga på minsta problem.

Vädret var bra och lagom varmt. Det var inte helg, så det väntades inte jätteanstormningar. Perfekt helt enkelt!

Vi hann förbereda. “Mackaproffset” Siv gjorde smörgåsar som lades i kylen. Allt annat som står i instruktionen gjorde vi också. Jag rekommenderar verkligen att man har den med sig, går igenom och följer den, det underlättar mycket. Om man har den som stomme, så blir det ändå en massa detaljer som inte kan beskrivas, som hur man gör med flaggan och dylikt.

Gästerna kom, dagen flöt på, det var helt enkelt trevligt. För många är det första besöket, och man uppskattar verkligen det hembakta och personliga. Andra är återkommande besökare.

Dag två kom en hälsovårdsinspektör på oanmält besök. Som helhet fick vi beröm, hälsovårdsinspektören sa att hon brukar få en känsla direkt när hon kommer in i en lokal. På torpet är väl känslan ganska mycket “helt och rent” och strävan efter trivsel. Skönt at vi “klarade oss”, jag tyckte bara att det var positivt att få feedback.

Det är ganska hårt arbete som gäller hela tiden. Servera, hämta, fylla på, sköta bord, kolla toaletten, sköta kassan, vara lite på tå och ha koll. Vi klarade oss med två personer eftersom det var vardag, men jag förstår att man behöver vara tre på helgerna. Lite behöver man ju äta själv också ibland. Man blir trött i ryggen och armarna, det är lika bra att säga som det är. Man får turas om lite så att det kan bli små pauser också för oss.

Som helhet tycker jag att det var jättetrevligt, jag kände mig nöjd över att ha bidragit till att denna oas kunnat ha öppet under de två dagar som jag jobbade i somras!